Under lupp

Kvinnor, kapital och samhällsansvar

By  | 

Synen på affärsverksamhet, samhället och dess olika delar och förutsättningar, får olika redovisningar beroende på vem som får frågan, och troligen också under vilka omständigheter. Grundfrågan är sannolikt vilka mål respektive tillfrågad vill uppnå, för sig själv och samhället i stort. Tradition står ofta mot nytänkande, till dess nytänkandet blir tradition. Det kan vara det som är det avgörande, hur man som individ upplever trygghet. Trygghet som entreprenör eller som ansvarig för en affärsverksamhet är en speciell situation som kräver någon form av samarbete, på grund av sin struktur och komplexitet.

På DN Debatt, 9 mars 2014, presenterades en artikel under titeln ”Företag med kvinnor som vd har lägre vinstmarginal”. Den är skriven av Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist, som påpekar att det är svårt att finna en entydig förklaring, och skriver att ”Vi har också prövat de uppenbara förklaringarna att det skulle kunna bero på företagets ålder, soliditet, vilken bransch man är verksam i, antalet anställda eller var i Sverige man verkar. Resultatet står sig och är starkare än om man inte tar hänsyn till dessa variabler.” Just den sista meningen är av intresse, därför att den säger något mer än att resultatet är entydigt i en enda aspekt. Innan vi närmare går in på den detaljen, låt oss bli påminda om bakgrunden till frågan och debatten – jämställdhetsfrågan, som har pågått med en offentlig kraft sedan kvinnorna i England, med en del manligt stöd, krävde rösträtt strax före första världskriget. Det är tydligen hela tiden någon form av en trygghetsfråga, där tradition står mot nytänkande. Industrieran har under de senaste decennierna företagsmässigt gått mot ett småföretagarkoncept, på grund av att finansiella och politiska strukturer har kommit att spela en avgörande roll. Tradition går mot nytänkande, och påverkar olika människors trygghet på olika sätt. Frågan om kvinnors roll i, och del av, samhället är något som ständigt kommer att vara närvarande, förutsatt att det samhälle som vi nämner demokratiskt, innovativt, kreativt och levande är ett samhälle som vi alla vill ha. Kvinnor har påvisat en stor potential som entreprenörer och som deltagare i styrelser, men traditionen är en stark faktor som kämpar emot. Vill man så kan man se det här som en fullt naturlig dynamik. En dynamik där de individuella detaljerna utgör en form av ett innersta momentum för samhället och företagen. Det som är värt att framhålla är att artikelförfattaren tydligt påpekar att företag med blandad sammansättning av olika slag är mer lönsamma än homogena företag.

Nu till den omnämnda meningen. ”Resultatet står sig och är starkare än om man inte tar hänsyn till dessa variabler.” Om man inte tar hänsyn till variablerna ifråga då blir skillnaderna alltså mindre, vilket är något att se betydligt mer noggrant på. Varför gör inte rapporten det? Finns bakgrundsorsaker? Är det elakt att undra om artikeln kan helt eller delvis vara en beställning (eller vänligare en förfrågan) från Svenskt Näringsliv, vars ordförande fick sig några rejäla överhalningar efter ett uttalande om kvinnor i styrelser, främst som invalda genom kvotering? Om vi utgår från att det var en onödig fråga, och koncentrerar oss på artikelns innehåll istället, så framgår att procenttalen visar två saker.

1. Att vinstmarginalen är mellan 12 och 17 procent lägre i företag med kvinnlig vd än de med manlig vd. (Ett för övrigt väldigt stort spann, procentuellt sett.)

2. Att genomsnittet på vinstmarginalen ligger på 7% i kvinnligt ledda företag och på 8,4% i manligt ledda företag. – Jämförs respektive vinstmarginals procentandel så framstår skillnaden som 1,4%. Ett betydligt mer hanterbart tal att utgå från. Så vad är då dessa 12 respektive 17 procent? Utgår vi från småföretag, alltså mellan 10-49 anställda och med en omsättning eller balansomslutning som inte överstiger 10 miljoner Euro per år, så blir procenttalen räknade på maxbeloppet, 1.200.000 Euro respektive 1.700.000 Euro. I krontal mellan drygt 10,6 miljoner och 15 miljoner. Det rör sig med andra ord om nog så stora summor för ett företag i den kategorin. Summor som kan få de ovan nämnda överhalningarna att framstå som orättfärdiga. Som artikeln är skriven får man som läsare utgå från att procenttalen bygger på att hänsyn är tagna till de nämnda variablerna. Så hur ser siffrorna ut utan dessa variabler? Det finns tydligen detaljorsaker i dessa variabler som inte sakanalyseras i undersökningen. 1,4% i skillnad låter som en hanterbar sak, vilken förhoppningsvis kan förklaras om man börjar leta efter förklaringar. Vi hamnar då på ca 1.200.000 SEK i skillnad på årsbasis. Är det en summa av intresse? Av intresse stor nog att skapa någon form av debatt? Om man utgår från personlig trygghet så lär det vara så. Räknar man på en företagsstorlek som mikroföretag (färre än tio anställda och en omsättning eller balansomslutning på högst 2 miljoner Euro per år) så blir det en skillnad på 28.000 SEK. Så länge som de reala orsakerna till dessa 1,2 miljoner respektive 28.000 saknas, så länge kommer en debatt med övertoner att dominera. Det är basgången som blicken bör följa.

Kan frågan om företagande och styrelser betraktas utifrån var betoningen i taktslaget ligger: Kvinnor och kapital, eller Kapital och kvinnor? Går det som en dans eller något annat?

Thand Ringqvists artikel blev kommenterad samma dag i DN Ekonomi, av Karin Thorburn, professor i finansiell ekonomi vid Norges Handelshøyskole. Hon påpekar att de kvinnliga vd:ar som ingår i mätgruppen tillhör en kategori egenföretagare som inte tillhör dem som ingår i frågan om kvotering. Hon säger inledningsvis att ”Ungefär 9 av 10 företag i Sverige har 0 till 1 anställda …”, det vill säga bokstavliga fåmansföretag, vilket i sig närmast omöjliggör en lönsamhet som ska stå i saklig paritet med större bolag. Av 125.000 undersökta företag var drygt 70.000 registrerade med kvinnlig vd. Karin Thorburn påpekar att ”Stora internationella studier visar att börsbolag har en positiv korrelation mellan kvinnor i styrelse såväl som ledningsgrupp och lönsamhet, aktiekursutveckling och så vidare. Jag tror att det annorlunda resultatet här har att göra med att de tittat på så väldigt små bolag.” Orsaker till skillnaderna kan enligt Thorburn vara de verksamheter som de olika bolagen är aktiva i, möjligt deltidsarbete plus fasta kostnader vilket tillsammans ger mindre marginaler, samt om verksamheten är i kvinnodominerade branscher så är tjänsternas prissättning lägre. Thorburn påpekar också att statistik visar att fler manliga entreprenörer än kvinnliga går i konkurs, vilket skulle indikera att lägre risktagande ger lägre omsättning och lönsamhet, eller stabilare, säkrare företag.

Både Thand Ringqvist och Thorburn ser det olyckliga i att blanda samman debatten om jämställdhet med mätningen av lönsamhet, på det här sättet. Den här artikeln från Företagarnas vd kan mycket väl spä på motviljan i större bolag till att ens debattera frågan om kvotering. Företag vill ha rätten till självbestämmande, det vill säga inte bli beroende i sin verksamhet av en specifik lagstiftning. Men samtliga företag är redan det – vilket givit skattejurister arbetstillfällen – om än inte när det gäller styrelsernas sammansättning. Det finns två specifika frågor här.

1. Är det bolagets styrelse, eller bolagets aktieägare som har det avgörande inflytandet på hur styrelsen är sammansatt?

2. Är bolagets valberedning så självständig att den har kraften att hantera förutsättningarna för styrelsen, vare sig det finns en specifik lagstiftning eller inte?

Det finns politiska koncept som utgår från att betrakta samhället som ett företag, med en ekonomisk grundsyn som ska gälla enligt företagsprinciper. Det har blivit prövat och resultaten har inte givit ett överlag växande samhälle med bättre marginaler. Den gamla modellen kanske ändå var mer funktionsduglig, både för samhälle och företag? När nu småföretagande står i fokus, vad är det då som säger att ett familjekoncept inte är tillämpbart på mikro- och småföretag? Kanske även på stora företag? Av vilken orsak kan ett företag eller samhälle inte betraktas utifrån en familjs strukturprincip? (Det är inte en färdig idé. Använd fantasin.) Åligger det bara entreprenörer att vara förutsättning för ett demokratiskt, innovativt, kreativt och levande samhälle? Finns det inget skapande samarbete på fler ställen? Ett samhälle blir så levande och framåtblickande som var summan av dess enskilda medborgare befinner sig i närheten av the caring edge.

/Lennart Arivall